Är klar med min ena uppgift. Har bara tagit mig två veckor att svara på 7 frågor. Om en film vi har sett! För jag tycker det är roligare att prata med Niina, Jenny, Marcus och Ann i telefon. Läsa bloggar och titta runt på facebook. Leta efter kläder på internet. Läsa om vad som händer på gossip girl. Kolla på tv. Läsa skvaller. Bada. Ja, jag har prioterat allt annat så det är inte ett dugg synd om mig. Har skrivit ner att 3 läxor ska vara klara nästa vecka. Har dock inget speciellt datum, men lär sitta söndag och måndag i alla fall.



Idag pratade jag med någon som betyder väldigt mycket för mig och jag blev väldigt glad över att denna person berätta något personligt. Jag vet hur svårt det är att kunna öppna sig, jag menar hur mycket skriver jag ut eller säger. Men att jag var den enda som fick få en inblick i hur det är att vara denna betyder väldigt mycket. Även om jag inte vet vad jag ska säga så betyder det inte att jag inte lyssnar eller bryr mig. Jag vill bara säga rätt saker för jag kan vara klumpig ibland. Ett exempel:

En väns väns bror har dött.
Vännen:
-Han brukar vara så lik sin bror, nu såg han helt död ut.
Jag:
-Då var han fortfarande lik sin bror då.

Niina står och gapar. Man ser precis vad hon tänker. Vännen ser chockad ut och jag fattar inte vad jag har sagt.



Men det här med att må dåligt är aldrig lätt. Jag beundrar människor som tar sig igenom allt skit. Vi fick göra en livslinje på en skala -10 till +10. Så fick vi sätta ut hur vi mådde i det stora hela från att vi föddes till idag. Jag lade mig aldrig under 0. Visst har jag mått dåligt och visst har det hänt mindre roliga saker i mitt liv, men jag mår bra. Jag har mått bra i det stora hela. Visst blir jag ledsen, men aldrig riktigt så. Sen är ju självklart den där skalan relativ. 0 för mig kan ju vara +3 för någon och -7 för någon annan. Helt annan matte b än det jag läser. Men jag tror att människor blir starka av att må dåligt.



Från det ena till det andra.


Skoldag imorgon och är lite nervös.