Såg ett avsnitt på sex and the city som fick mig att inse hur glad jag är att jag har Marcus. Den där avsnittet när Carrie ska presentera sina vänner för ryssen och han inte kommer till restaurangen så de åker hem till honom och när de väl kommer dit så är han inte intresserad och upptagen. När Miranda kommer hem till Steve så kysser hon honom och säger tack för att han tycker om hennes vänner. Så kände jag igår när jag träffade Marcus. För Marcus tycker om mina vänner och ställer upp för mig när jag är ledsen.

Visst bråkar jag och Marcus. Vi är ju olika så det är klart att vi är oense ibland. Men jag är glad över den friheten vi har i ett förhållande. Han får åka iväg i en vecka och jag får åka till Stockholm när jag vill. Missförstå mig inte nu. Jag saknar Marcus när vi inte är med varandra, men jag tycker att det är skönt att vara ifrån varandra ibland. Ibland behöver man lite egentid.

Jag skulle aldrig kunna vara med en kille som inte accepterade mina vänner. Som bara ville vara med hans vänner och aldrig med mina. Som inte var glad för min skull när jag roade mig utan honom. Som en kille som inte skulle låta mig att lyssna på min musik eller inte kunna se någon tjejfilm med mig. 

  


Ibland inser jag att det inte är Mr big som gäller utan Mr Smith. Samathas Smith.